Sandy

"ett dåligt självförtroende är det tyngsta ankare du kan hänga på din kreativitet och förmåga"

det händer så ofta att man hör människor säga: - "nej då, nej då, inte alls. tycker du verkligen det? äsch, det är inget att prata om" och dylika saker som svar på en komplimang eller ett beröm som har sagts till dem. det positiva viftas bort, för man skall ju inte tro att man är något utöver det vanliga. framför allt så skall andra människor inte få tro att man själv tror att man är något. det blir så lätt prat då.
att svara på det här sättet verkar kanske vara det mest artiga och ödmjuka alternativet. men tänk efter lite. det skär sig på många punkter.

1. personen och komplimangen som den sa, tas inte på allvar utav mottagaren. deras åsikt räknas inte. och hur kul känns det?

2.  det verkar inte speciellt trovärdigt om tex en konstnär som har arbetat på en tavla i månader sedan säger på vernisagen : "äh, nä, vadå, det är inget att prata om" om sitt verk. samma sak gäller vad det än handlar om. dina egenskaper, dina talanger, personlighet eller något annat. det märks när man är nöjd med vad man gjort. det är inte skrytsamt att vara nöjd.

3. för varje gång du emotsäger och stöter bort positiva ord som riktas mot dig trycker du ner dig själv och förringar din förmåga. i stort skulle man kunna säga att du skapar dig ett dåligt självförtroende genom att inte tillåta folk att tycka bra saker om dig. efter ett tag så blir det lätt att du själv tycker att inget som du gör är bra eller förtjänas att tycka gott om. och så är det ju inte. du gör bra saker och du är bra!

4. genom att se ner på din förmåga/kreativitet så ser du också ner på den som har skapat dig till den du är. du klankar ner på Gud och hans omdöme, på hans barn som han valde att göra precis så som du blev. schysst liksom. not!

ser du mönstret? förstår du grejen? genom att stöta bort det fina som sägs till dig så trycker du ner både dig själv och förminskar den som skapade dig. ett dåligt självförtroende blir lätt till ett tungt ankare som tynger ner din talang. meningen med ett ankare är ju att helt få ett stort skepp att stanna upp på sin plats och ligga där tills ankaret är borttaget så att vinden återigen kan få ta tag i seglen. att då ha ett på sig själv, vad innebär det? ja, i värsta fall kanske vissa människor helt slutar upp att skapa, motstånden blir för stort och bördan för stor. det är bekvämare att lägga sig till rätta och stagnera. men vill man det? nej, inte egentligen.
för att så småningom kunna lyfta bort ankaret helt från sig själv så är tipset att lära sig att ta emot en komplimang.
ett enkelt sätt att gå tillväga är: när något fint har sagts till dig, le då, tänk över vad som har sagts under en inanding och säg sedan tack med ett leende och en utandning. (men du behöver inte flåsa fram det.)

det kommer att kännas obekvämt i början, för nu börjar du ju faktiskt att tycka att det du gör är värt att tyckas bra om. det är en inställning som vi i sverige fostras till att inte tycka, genom jantelagen. men tänk på det positiva punkterna nu.
personen som har sagt komplimangen blir glad att du tog åt dig av det som han sade och åt att hans åsikt räknades och gjorde dig glad. du bekräftar det du har gjort/är och visar uppskattning till det och den som har skapat dig genom att uppskatta dina gåvor och Hans verk/du.

så småningom kommer ankaret att helt försvinna, och vem vet vad du då kan åstadkomma! när inget längre håller dig tillbaka.

hellre upplyft än nedtyngd.
tycker jag iaf.

nu är det sent och jag hoppas ni förstår vad jag har skrivit. hade det varit tidigare på dagen hade det säkert blivit bättre formulerat, men ah. huvudsaken är att det sägs så folk slutar att trycka ner sig själva.

gud välsigne er