Sandy

önskar att du vore här nu och säger att allt ordnar sig. att jag orkar med allt som ligger framför. den intensiva men roliga dagen imorgon, resten av veckan fram till helgen och sedan helgen i sig självt. vill att du säger att jag inte alls kommer att ha ont i magen eller få sådana smärtor i ryggen att jag måste lägga mig ner. om du säger det tror jag det. på riktigt.
för jag är för trött i mig själv för att peppa mig här i min ensamhet.

jag saknar så många. känslan av att stå här själv är överväldigande från tid till tid. men ändock så är det bara en känsla. den går över. men jag kan se dig och dig och dig och dig även om jag blundar. ni fattas mig. ni fattas mig nu.

jag vill leva lycklig här på jorden. jag vill höra när du säger orden; bara du och jag, här och nu.

åh, denna värld. denna gemenskap! så fint det är när fulländningen övergår förståndet och den verklighet man lever i blir en återspegling av det sanna, det äkta. det är helt omedvetet när den omärkliga lyckan i vardagen är som störst. då när de vanliga, helt någorlunda dagarna är de som dröjer sig kvar som en stämpel i minnet. de dagarna då allt var som det skulle och allt blev som det var tänkt.
en vacker verklighet som övervinner den grå.
alltid.