ovisshet
och just nu känner jag faktiskt så - jag vet inte riktigt. vilket känns jobbigt. jag har varit så benhårt övertygad om att det är rätt väg att gå men ja... hoppas på känslan. men vad är det för grej att vänta på egentligen? känslan som bekräftar att det man gör är rätt är förgänglig och flyktig.
nej, som jag har sagt så många gånger både till mig själv och andra; viljan måste styra över känslorna. skärpning sandy. get a grip!
det kan vara ganska svårt att vara känslomänniska, vilket de flesta verkar vara nu för tiden. alla dörrar hålls öppna in i sista minuten, vad det än må gälla, ifall något större, bättre, trendigare och roligare skulle komma in. jag har alltid tyckt att sådant är så irriterande om man tex ska planera en resa 2-3 månader fram i tiden eller något dyl, så kan svaret ofta vara att: "ah visst, det vore kul men det är ju så långt fram så får se om jag kan då eller inte, vi kan ju hålla det öppet". vadå öppet!? jag är av åsikten att är det så långt fram så att man inte har något annat inplanerat så kan man la planera in det? men nej, inget kan gjutas fast förrän man har prövat, sett och kollat runt utifallomatt något annat som kanske är ännu roligare dyker upp. för oj vad trist det vore att veta vad man ska göra några månader i förväg och ha roliga saker att se fram emot. så kan man ju inte göra... eller?
men allt detta bygger på känslor - känslan av att gå miste om något, att inte vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt med de rätta folken. tänk om man helt plötsligt då kanske inte skulle "räknas" längre. men, here comes the truth, riktiga vänner och folk som är värda att hänga med bryr sig inte om vilka som räknas eller inte!
men ja, det var inte det jag skulle snöa in på. egentligen hade jag tänkt mig ett ganska kort inlägg haha. det jag ville komma fram till är att det ibland är helt okej att säga att man faktiskt inte vet vart man är på väg, vad man tänker eller vad man gör. och då är det så gött att veta att oavsett vad jag vet eller inte vet, tänker eller känner så finns det en som har full koll från början och till slut, ända in i evigheten.
His name is God.
det är konstigt detta inlägget. För det är just såhär jag känner att beter dig oftast. väntar på något större, bättre, trendigare för att man själv sedan får känna att man inte räknas längre. Ett tips: Start with the man/woman in the mirror..
oj. vad tråkigt att du känner så! förlåt! det har verkligen inte varit min mening och ur djupet av mitt hjärta ber jag dig om förlåtelse för att jag har fått dig att känna så. jag scannar just nu igenom hela min hjärna för att komma på vem du kan vara och när jag har betett mig så illa. om du vill så får du gärna höra av dig så kan vi ses och prata. oavsett vem du är så vill jag ta dig på allvar som människa.
jag har verkligen trott att jag inte alls har varit sådan. men skönheten ligger i betraktarens öga och om du har upplevt det så så ber jag om ursäkt.
hoppas vi kan höras.
