Sandy

sedan frizonfestivalen i somras har jag varit ett fan av marcus birro. en ärligare människa får man leta efter. idag har han börjat blogga igen, adress: http://blogg.passagen.se/marcusbirro/ .
bloggens namn är vägen till kärleken. vackert, eller hur?

tycker att det är fascinerande med människor som vågar vara så ärligt öpnna med sina liv. som blottar sitt innersta med vissheten om att när som helst kunna bli utskrattade, dumförklarade, lurade och sårade.
det rör vid en, vid mig. birro använder ofta uttrycket "att gå med hjärtat i kupade händer", en perfekt beskrivning av vad de innebär att ge av sig själv och leva i hoppet.
hoppet att ingen rycker hjärtat ur dina händer och kastar bort det. hoppet att någon ser det och ömt tar emot det i sina egna såriga händer.

det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. jag har funderat över det många gånger, om det verkligen stämmer. det gör det alltid. när hoppet är helt borta ur livet så finns det inget kvar att leva för. det är många som upplever hopplöshet, mörker och tragik i livet. men trots att ordet "hopplöshet" ytligt sett säger att man är utan hopp, så tror jag inte det. man kan känna sig hopplös och uppleva hopplöshet. men det är en känsla och inget slutgiltigt besked, om ni förstår? det är ett adjektiv och inget substantiv. känslan kan vara nog så jobbig och skall inte förringas med något glatt frammanat budskap, men så länge det är en känsla och en upplevelse så finns faktiskt hoppet kvar. för säg någon känsla, något tillstånd eller ögonblick som varar för evigt?

att leva i hoppet är, om något, en balansgång.
en balansgång - men aldrig ett hinder, på vägen till kärleken.