Sandy

jag låste upp dörren och steg in. samtidigt som jag trampade på helgens reklam som låg på dörrmattan kom den välkända doften av hemma mot mig. det var längesedan sist.
"jag säger välkommen hem, bara kom som du är..."
radiodängan snurrade ett varv i huvudet samtidigt som jag slängde av mig väskor och ytterkläder och rusade in på toan. det var också längesedan sist.
medan jag gick igenom reklamhögen kände jag hur tungt huvudet var och hur täppt näsan var. möjligtvis att jag hade lite feber också. man kan ju aldrig veta så noga, febern har alltid varit lurig mot mig.

samtidigt som jag ringde upp maja, startade datorn och plockade iordning de kringkastade attiraljerna, lyckades jag bränna köttbullarna och koka över pastan som jag hade ställt på spisen. med maja fortfarande i luren slängde jag bort de brända och hivade i nya köttbullar.
rätt som det är måste maja ta ett annat samtal. jag behöver ju ändå passa mina köttbullar.
äter framför datorn.
"en sång för alla dem, som inte kommer hem till någon som frågar hur det är..."

under tiden som jag chattar med lisa kommer jag på att jag hade på mig skorna i 12 timmar idag.
jag kommer även på att rubriken på det här inlägget är två möjliga. den tiden som har förlupit sedan jag kom hem får känneteckna en helt vanlig, någorlunda kväll för alla oss som inte kommer hem till någon som frågar hur det är.
denna dagen är för dem.