Sandy

...jag har en tanke. eller flera tankar egentligen.

mitt liv är väldigt bra. jag har Gud, massa vänner, jobb, fin lgh nu och fin lgh som väntar på mig i en ny stad, mat, kläder och allt det där andra. plus så mycket mer.
och på något sätt så är mitt liv inte djupare än så, i det yttersta, allmängiltiga.

men på djupet ryms så mycket mer och det är knappt att jag delar det med mig själv. men ändå så är det där, tankarna som mal om och om igen så fort jag är i ett passivt tillstånd i väntan på något annat. om jag åker buss, cyklar, äter, har paus i jobbet eller bara drömmer mig bort så finns de där konstant. och tro inte fel nu, det är inte manodepressivt, destruktivt eller brutalt på något sätt. bara djupare.
men det märks inte så mycket, framförallt så hörs det inte.

så mitt liv sträcker sig egentligen inte längre än till det första stycket. det är inte så mycket mer än så. jag har allt jag behöver och mer där till. thats it.

men, egentligen, så är det inte så "bara".
jag borde vara nöjd, tillfreds.
men vad hände med förnöjsamheten? när försvann den ur våra liv? antagligen ungefär samtidigt som konsumtionen tog klivet in.