Sandy

gatorna var öde sånär som på någon enstaka bil som då och då hördes i fjärran.
de mörka fönstrens tomma blick gav kontrast till hemtrevnaden som så påtagligt strömmade ut från de upplysta husens sorlande gemenskap.
det kändes som en sådan kväll där ensamheten är som störst, en sådan kväll där melankolin tar sitt järngrepp om den som står utanför, den som inte blir inkluderad.

men jag kunde för mitt liv inte uppleva det så. det gick inte.
sen jag hade satt foten utanför dörren var leendet lika naturligt och lyckan lika kännbar som vårvärmen som sedan första andetaget hade fyllt min själ.
naturens väntan efter att åter få stå i blom hade besvarats som genom ett under.
längs varje gata, genom varje gathörn svävade doften av vår. luften var härligt vårljummen och mättad med dofterna som steg från buskar, träd och blommor.
strofer och ord ur den svenska visskatten smög sig tyst in i mina tankar och jag lät dem vara där.

för det var en sådan kväll där tankar och blickar talade mer än ord någonsin skulle kunna säga.
en sådan kväll där en lugn övertygelse om allts väl och ve fyller sinnet och ingen börda tynger längre axlarna. oket är borttaget och kvar står en människa, fylld av tacksamhet.

jag fortsatte, skenbart ensam, längs de tomma gatorna och andades in ljuvligheten utav att få känna glädjen i friden.
den tysta förnimmelsen av Gud i allt skapat.