Sandy

13:34 Joakim: Hur kommer det sig ibland att man känner sig otillräcklig undrar jag, att man liksom är "fel". Inte så att man kan sätta fingret på det, men liksom som att man kommer ihåg att man hade så mycket mer energi och mer att ge, men det försvinner någonstans. Kanske är det att bli vuxen.

13:38 Jag: Att man sugs in i sitt eget liv så mycket? Det blir liksom inget över till allt det som man brann för förut. Man börjar märka att den praktiska sidan av livet tar så mycket större plats än man trodde. Och på samma gång som man avundas dem som fortfarande kan leva utan förbehåll och gå dit vinden för dem, så tycker man egentligen (i smyg) att det faktiskt är dags för dem att växa upp, att ta sitt ansvar. Men det säger man inte högt, för då märker man än mer hur man har blivit precis som de man lovade att man aldrig skulle bli som.

13:40 Joakim: Hahahahahaha precis så!!!! Men kan de leva som vinden för dem, eller är det bara en illusion som vi projicerar på dem?

13:45 Jag: Man har ju alltid en illusion av hur andras liv ser ut. "Alla andra" är en väldigt stor kategori och de har ofta allt det där som man själv vill ha. Men jag tänker att ett sådant "fritt" sätt att leva blir väldigt begränsat. Man har inte så stora valmöjligheter som man tror. Rent generellt så står ju tid i relation till pengar. Har man tid att göra allt som man vill så har man antagligen inte pengarna till det. Och har man pengarna så innebär det att man jobbar för mycket för att ha tid över till det som man egentligen vill göra.

13:52 Joakim: Ja, det förstås. Och det är väl så att det som sås i det förgängliga på något sätt försvinner och det som sås i det eviga består.

13:53 Jag: ...precis. Tack att du påminde mig om skillnaden.

13:54 Joakim: Men det är ibland svårt att se var Gud leder vidare när man har en tydlig föreställning om hur man tycker att det borde fungera.

13:55 Jag: När man har sin föreställning om hur det praktiska livet skall vara. När man har sugits in i "vuxenheten" och undrar vart ens tidigare liv tog vägen. När man har stagnerat.

13:59 Jokaim: Haha, ja. Men är det rimligt att man som 24, 27-åring funderar över sådana ord? Stagnera liksom. Vi har ju precis börjat leva.

14:00 Jag: Haha ja. Rimligt vet jag inte joakim, men uppenbarligen så gör vi ju det. Fast än mer än stagnation så kanske vi känner en frustration över hur världen, attityd, värderingar och livet börjar att te sig. Är det så här det kommer att bli? Hur kom det sig att det blev såhär?

14:09 Joakim: Typ så...man kommer liksom på sig med att man sätter sig själv i första läget ofta.

14:09 Jag: Ja!

[...]

Sådana är vi.